(May 3, 1535 - September 22, 1607) was an Italian portrait painter of the late Mannerist Florentine school. Born in Florence, in 1540, after the death of his father, he was brought up and trained in art by a close friend, often referred to as his 'uncle', the mannerist painter Agnolo Bronzino, whose name he sometimes assumed in his pictures. In some ways, Allori is the last of the line of prominent Florentine painters, of generally undiluted Tuscan artistic heritage: Andrea del Sarto worked with Fra Bartolomeo (as well as Leonardo Da Vinci), Pontormo briefly worked under Andrea, and trained Bronzino, who trained Allori. Subsequent generations in the city would be strongly influenced by the tide of Baroque styles pre-eminent in other parts of Italy.  Related Paintings of Alessandro Allori :. | Christ with Mary and Martha | Portrait of Bianca Cappello | Venus disarming Cupid | Portrat Isabella de Medicis | Sagrada Familia |
Related Artists:
Alonso Berruguete
(Alonso Berruguete) (c. 1488 - 1561) was a Spanish painter, sculptor and architect. He is considered to be the most important sculptor of the Spanish Renaissance, and is known for his emotive sculptures depicting religious ecstasy or torment. Born in the town of Paredes de Nava, Berrugete studied art under the tutelage of his father, the painter Pedro Berruguete. Following his father's death in 1504, Berruguete travelled to Italy to continue with his study of art, spending most of his time in Florence and Rome. It is here that he studied sculpture under the Italian Master, Michelangelo. His paintings produced in Italy showed a mannerist influence, with his art being compared with contemporaries such as Jacopo Pontormo and Rosso Fiorentino. Berruguete returned to Spain in 1517, and in 1518, was appointed to the position of court painter and sculptor by Charles V of Spain. From this point in his career forward, Berruguete concentrated on sculpture. Works of his include an altar piece at the Irish college in Salamanca (1529-1533), choir stalls at the Cathedral of Toledo (1539-1543) and a tomb for the Archbishop of Toledo Juan de Tavera at the hospital that Tavera founded, the hospital of St. John the Baptist in Toledo (1552-1561).
Anna Ancher
Danish Painter, 1859-1935 was the only one of the Skagen Painters that was actually born in Skagen, Denmark. Anna Ancher was born and grew up in the northernmost area of Jutland, called Skagen (the Skaw). Her talent became obvious at an early age and she grew acquainted with pictorial art via the many artists who settled to paint in Skagen. Anna Ancher studied drawing for 3 years at the Vilhelm Kyhn College of Painting in Copenhagen. However, Anna Ancher developed her own style and was a pioneer in observing the interplay of different colours in natural light. She also studied drawing in Paris at the atelier of Pierre Puvis de Chavannes along with Marie Triepcke, who would marry Peder Severin Krøyer, another Skagen painter. In 1880 she married fellow painter Michael Ancher, whom she met in Skagen. They had one daughter, Helga Ancher. Despite pressure from society that married women should devote themselves to household duties, she continued painting after marriage. Anna Ancher is considered to be one of the great Danish pictorial artists by virtue of her abilities as a character painter and colourist[citation needed]. Anna Ancher's art found its expression in Nordic art's modern breakthrough towards a more truthful depiction of reality, e.g. in Blue Ane (1882) and The Girl in the Kitchen (1883-1886). Anna Ancher preferred to paint interiors and simple themes from the everyday lives of the Skagen people and fishermen,
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.